STOCKHOLM Hur lågt kan en person sjunka i fråga om vett och etikett? Kanske svarar du att det är när en person lurar äldre på pengar. Men bra illa är när en äldre person plankar sig in bakom en. Det hände mig och jag blev väldigt upprörd.

Men vi tar det från början.

Jag skulle hem efter jobbet och gick ner till tunnelbanestationen Stadion. Den var nästan helt tom på folk när jag la mitt SL-kort vid en av spärrarna.

När jag lyft det från avläsaren märkte jag att jag hade nån bakom mig. En äldre kvinna hade dykt upp från i stort sett ingenstans- och står alldeles otäckt nära mig. Hon verkar inte ha en tanke på att hålla avstånd.

Det går snart upp för mig att hon inte kan ha något eget kort. Så fort går det inte att komma så nära mig, resonerar jag och blir alldeles ställd. Men min hjärna har redan fattat att kvinnan just gjort en olaglig handling. Hon kanske inte trodde att jag skulle upptäcka hennes tilltag men hon har just plankat när hon sett mig gå genom spärren. Så jävla billigt och omoraliskt agerat!

Samtidigt blir jag väldigt paff av att det är en äldre kvinna som beter sig så illa. Ska inte de veta bättre? Känner mig både kränkt och förbannad över att hon tycks tycka att det är helt okey att hon åker på samma biljett som jag har betalat. Hon visar inte den minsta antydan att be om ursäkt, men jag känner mig kränkt och min ilska kokar över.

Jag påtalar hur lågt och oansvarigt jag tycker att kvinnan har betett sig. Hon vänder sig inte om utan tar rulltrappan ner till perrongen medan jag fortfarande förbannar hennes stil.

-Men jag fick problem med min cykel. Den gick ju sönder och jag måste vidare, säger kvinnan som för att hitta en godtagbar ursäkt för sin stil.

Jag kontrar med att säga att hennes cykel inte har det minsta med hennes tilltag att göra. Till slut verkar min besvikelse över hur en vuxen person betett sig så illa ändå sjunka in i henne.  Hon menar att jag minsann också skulle kunna göra som hon just har gjort.

-Så (svordom!) lågt kommer jag aldrig att tillåta mig själv att sjunka, säger jag med hög röst sekunderna innan rulltrappan har tagit oss ner till perrongen.

Kvinnan tycks inte ha tappat sin mentala kontakt med cykeln för hon sätter sig på en bänk med cykelhjälmen på.

Jag är å andra sidan fortfarande upprörd och tittar efter ordningsvakter för att påtala vad kvinnan gjorde. Men det finns inga och inte ens en SL-anställd att tala med. Ett tag funderar jag på att tala med föraren av tåget när jag kliver av vid T-Centralen. Men jag inser att jag är för långt bak i förhållande till föraren, som knappast kan göra så mycket för mig nu.