STOCKHOLM Har du som småbarnsförälder varit med om att ditt barn inte vill lyssna på dig? Just det blev jag vittne till häromdagen. Så här lät det:

– Jag vill inte vara med dig, JAG VILL INTE VARA MED DIG, skrek en liten flicka och vände ryggen mot mannen hon nyss promenerat med.

Scenen med flickan, som var några år gammal, uppstod lika plötsligt som den var dramatisk när jag var på väg hem.

Familjen kom tillsammans och det mesta verkade frid och fröjd när flickan råkade komma lite på efterkälken. Hon sprang inte direkt i kapp och kvinnan, om det nu var mamman, fick ett visst försprång med ett par andra barn. Flickan kanske var trött, besviken och inte alls på humör när mannen bad henne att inte stanna upp. Kanske var det något i mannens tonfall, om den skvallrade om att han blev alltmer stressad, som gjorde att flickans humör och tålamod bara rann ut i sanden.

-Följ med nu, bad mannen (som kanske var hennes pappa) och suckade tungt. Vi har bara en kort bit kvar.

Men den ansatsen till tröst fick inget fäste hos flickan, som nu sa orden med sån styrka att det nästan gav eko mellan husen.

-Jag vill inte vara med dig, sa flickan och upprepade orden när mannen försökte få henne att komma med igen.

Jag vet inte hur historien slutade, om flickan till slut kanske saknade sin mamma mer än pappan och därför fick energin att sälla sig till familjen.

Jag är glad över att pappan, om jag tolkade hans roll i familjen rätt, inte använde våld när flickan protesterade. Det var jag nämligen med om vid ett annat tillfälle för flera år sen. Men då var det kvinnan i en familj som plötsligt puttade till ena barnet. Det blev jag väldigt upprörd av, gick fram till mannen, om det nu var den biologiska eller styvpappan, och berättade vad jag just hade sett. Men han verkade mer förvånad över att jag började tala med honom än det jag ville påpeka, nämligen kvinnans olämpliga, kanske rent av brottsliga, beteende.