STOCKHOLM Dagligen strömmar det människor från Ukraina till Sverige och Stockholm.

För Michailo var det litet annorlunda. Han besökte ett företag i Stockholm när kriget bröt ut.

-Självklart vill jag vara med min familj, men just nu går det inte, säger han.

Vi träffas av en ren slump när Michailo kommer fram och frågar mig från vilket spår pendeltåget går till Märsta. Jag, som också ska dit, har råkat ställa mig vid fel spår så tillsammans letar vi reda på rätt perrong vid pendeltågsstationen Stockholm Odenplan.

Michailov är på väg till Migrationsverket tillsammans med en arbetskollega och hans hustru och deras fyraåriga dotter.

Det är lätt att förstå att de ser trötta och lite vilsna ut. De har varit i Sverige en månad och är nu spända att höra om Migrationsverket säger att de får vara i landet i två månader till. Helst skulle de vilja vara kvar året ut, med tanke på kriget.

Michailo jobbar för ett företag som har verksamhet i både Ukraina och Sverige. Han besökte ett företag som hans företag samarbetar med och skulle träffa kolleger när Ryssland invaderade Ukraina.

Hans hustru och deras barn bor i Kiev och Michailo tänker ständigt på dem. Men de har hittills haft tur för de bor i ett område som hittills inte har bombats, vad Michailo vet.

Själv bor han och flera andra från Ukraina i ett hus i Jakobsberg. Det är en litet annorlunda miljö att vistas i, säger Michailo som ändå är tacksam för att han har någonstans att bo i det akuta läge som nu råder i hans hemland.

-Jag hoppas verkligen få återvända till min familj, men när det kan bli är osäkert. Samtidigt har min hustru det tufft med vårt barn, betonar Michailo och ser naturen fladdra förbi utanför tåget.

På frågan om invasionen av Ukraina kom plötsligt skakar Michailo på huvudet.

-Nej, nej, inte alls. Det handlade mer om när det skulle ske. Det har varit oroligt alltsedan Krimkrisen, när Ryssland annekterade (erövrade) halvön Krim 2014. Efter det undrade många hur länge Ukraina skulle klara sig. Men många, inte minst äldre, har velat avvakta när invasionen blev ett faktum. In i det sista har många väntat, men sedan måst lämna allt när kriget blev allt värre och många dödades, säger Michailo.

När vi är framme i Märsta tar mitt sällskap sikte på Migrationsverket. De ser alla spända ut för de vet ju inte riktigt vilket svar de får av myndigheten, dit många har köat de senaste dagarna.

-Jag hoppas få jobb här, säger Tanja, hustrun till Michailos kollega, och ler förhoppningsfullt. Hon och hennes familj kan redan några ord på svenska.