Under 1800-talet fick Stockholm ge namn åt ”Stockholmsäktenskap” eller ”gifta på stockholmska”, det vi nu kallar samboförhållande. Det förekom inte bara i Stockholm, men där var det trots 1850-talets stränga syn på utomäktenskaplig sexualitet så vanligt att 45 procent av alla barn föddes utanför äktenskapet. Många ogifta gravida landsbygdsflickor kom också till staden för att ”obemärkt” föda sitt barn.

Stockholm blev känt som ett ”syndens näste”, där man kunde leva ihop utan alltför stor social kontroll. Och det var förstås sant att den sociala kontrollen bland släkten ute i byarna inte fanns i storstan.

Bild ur Söndagsnisse 1878 av Meijer, Mauritz, Hodell, Frans, Thelin, Bertram via Stockholmskällan

Det fanns skiftande skäl till att man så ofta valde att leva tillsammans utan att gifta sig.

Många i Stockholm var nyinflyttade fattiga människor som helt enkelt inte hade råd att gifta sig. Den gruppen gifte sig och legaliserade barnen när de etablerat sig och var säkra på relationen. Utomäktenskapliga barn kallades i kyrkböckerna ”oäkta” och ärvde inte sin far. Men om föräldrarna efter barnens födsel hos prästen skrev under på att de var avlade under äktenskapslöfte blev de trolovningsbarn, och därmed arvsberättigade.

För kvinnan fanns det mycket tydliga fördelar med att förbli ogift – åtminstone om hon inte ville vara omyndigförklarad i hela sitt liv.

Före lagändringarna under 1800-talets andra hälft berodde kvinnors myndighet eller omyndighet inte på ålder, utan civilstånd. Ogifta kvinnor stod under närmsta manliga släktings förmyndarskap, gifta kvinnor under makens. Om de blev änkor blev de oavsett ålder myndiga, och hade möjlighet att ta över mannens verksamhet. Men om änkorna gifte om sig återgick de till att vara omyndiga.

En gift kvinna kunde aldrig bli myndig, men den ogifta kunde ansöka hos kungen om myndighetsförklaring. 1858 blev det enklare att ansöka, men fortfarande gällde det bara ogifta. 1863 blev ogifta kvinnor automatiskt myndiga vid 25 års ålder, 1884 vid 21 år – alltså samma myndighetsålder som som männen haft ända sen 1721.

Men de gifta kvinnorna förblev omyndiga ända fram till 1921, när riksdagen slutligen beslutade att alla kvinnor skulle bli myndiga vid 21 års ålder, både gifta och ogifta.

När vissa utbildningar och yrken från 1850-talet och framåt gjordes tillgängliga för kvinnor, gällde det enbart ogifta kvinnor. Och långt in i modern tid förväntades kvinnor att sluta arbeta så fort de gifte sig, även om de förblev barnlösa.

Bild ur Söndagsnisse 1878 av Meijer, Mauritz, Hodell, Frans, Thelin, Bertram, via Stockholmskällan

Dessutom var det länge väldigt svårt att få skilsmässa. 1810 blev det tillåtet att skilja sig även på grund av mordförsök och obotlig sinnessjukdom, innan dess gällde i stort sett bara otrohet och övergivande som skilsmässoorsak. Först 1915 kom möjligheten att skiljas helt enkelt på grund av djup och varaktig söndring. Då blev det även möjligt att gifta sig med någon annan än den man var trolovad med.

I Stockholmskällan kan man läsa om ett antal skilsmässor.

1842 hade drängen Carl Harald Didriks levt skild från sin hustru Dorothea Wilhelmina Didriks och deras barn i fyra år. När han sökte upp hustrun upptäckte han att hon hade ett litet spädbarn och alltså uppenbarligen varit otrogen. Han ville skiljas, och hade ”med hustrun ej haft sängelag sedan hennes förseelse honom kunnig blef” (en förutsättning för att kunna få skilsmässa). Hustrun försvarade sig med att hon trodde att han var död, eftersom han inte hört av sig eller bidragit till familjens försörjning på åratal. Han hade dessutom tidigare haft andra kvinnor och ådragit sig veneriska sjukdomar.

Till slut blev det skilsmässa och hustrun måste för ”1:sta resan enkelt hor” böta 80 Daler, eller tillbringa tjugo dagar i fängelse vid vatten och bröd. Hon hade dessutom förverkat både hälften av sin giftorätt i boet och sin morgongåva. Hon fick inte ingå ett nytt gifte förrän Drängen Didriks hade dött, gift sig eller samtyckt ”och konungen gifvit der lof till”. Artilleristen Olof Gran, som hon varit otrogen med, dömdes till böter (10 Daler) alternativt 14 dagars fängelse för ”1:sta resan lönskaläge”. Båda var alltså förstagångsförbrytare.

Av barnen tog farfar hand om den äldsta sjuka flickan, den yngsta hade blivit intagen på Allmänna Barnhuset och makarna var eniga om att hustrun skulle uppfostra gossen.

Eftersom ett av få giltiga skäl för skilsmässa före 1915 var att hustrun eller mannen lämnat landet och på så vis av ”ondska och motvilja” övergivit sin partner såg många till att arrangera sin skilsmässa på det viset.

En av dem var den kände läkaren och folkbildaren Anton Nyström, som i december 1906 skildes för andra gången. Han och hustrun Louise inlämnade ett gemensamt dokument. Anton stämmde Louise ”enär min hustru af ondska och motvilja öfvergifvit och förlupit mig samt farit utrikes i det uppsåt att ej mera blifva och bo med mig”. På samma papper meddelade Louise att hon delgivits stämningen och erkänner exakt vad maken anklagar henne för.

För säkerhets skull intygade dessutom två av parets bekanta, Billberg och Danielsson, att det länge rått oenighet i äktenskapet, ”beroende af olikhet i lynne och tänkesätt”, att de flera gånger ”iakttagit uppträden” mellan makarna, att båda uttalat en önskan om skilsmässa och att syftet med Louise Norgeresa verkligen är att lämna maken. Det blev skilsmässa.

Misshandel var däremot inget skäl till skilsmässa under 1800-talet. Fru Catharina Lovisa Wahlqvist ville 1842 skiljas på grund av det ”omänskliga och onaturliga behandlingssätt emot sin alltid undfallande maka” som hennes man vaktmästaren P. Wahlqvist utsatt henne för. Han hade flera gånger slängt ut henne ur hemmet och hon hade tvingats ”uppsöka Stads Chirurgen Hr Professor af Grubbens, till besigtning och taga bevis öfver yttre åkommor och Blånader”. Kämnärsrättens korta svar var att hon måste gå till kyrkan med sitt ärende.

När kvinnor sade att de blev misshandlade tolkades det nämligen av myndigheterna som att det var ”osämja i äktenskapet”, vilket var okristligt – och därmed kyrkans angelägenhet. Innan Fru Wahlqvist kunde begära skilsmässa i rätten måste hon ha papper på att präster, kyrkoråd och kyrkodomstol fått chansen att övertala makarna att ”bli sams”. Och de övertalningsförsöken kunde bli både många och ihärdiga.

Nedanstående skämtteckning ur Albert Engströms ”Gubbar” tyder på att människorna som levde i så kallade Stockholmsäktenskap inte själva upplevde att deras samlevnadsform var skamlig eller omoralisk.

Ogifta Augusta Stolt har fem barn med fabriksarbetaren Carlsson och får besök av stadens pastor ett flertal gånger. Till slut tar han med sig sin ämbetsbroder kyrkoherden till fröken Stolt, som ger honom svar på tal:

”Nu få I allt låta bli att springa här längre,
för då kan ja få dåligt rykte!”